För sent (Erik Lindorm)

Allt som är vänligt ment,
kommer för sent,  
målas med guld på kransars band,  
lägges som blomma i kallnad hand.  
Men huggen och stygnen  
under de gråa vardagsdygnen,  
de träffade djupt i det levande hull,  
som nu skall bli mull.

Vi smussla vår ömhet och ånger  
in i det öra,  
som ej kan höra,  
men hörde vårt hat så många gånger.  
Med godhet vi le  
mot ögon som längre ej se  
och först intill slocknade pannor  
böja vi oss utan bannor.

Måste det vara så?  
Vassa blickar och tänder  
mot bröder och systrar som kring oss gå  
ed levande ögon och varma händer?  
Varför skall vårt väsens musik  
lösas och strömma rent  
först när det är för sent,  
brusa som tårar  
blott över bårar,  
bränna som kyssar blott stelnade lik.