Anna Liselott Oldin, född Höglund.

Föddes med solen i lejonets stjärnbild den 14 augusti 
1971 i Skövde. Jag har aldrig tyckt att jag varit karaktären
av ett lejon, men mer och mer så märker jag att jag nog 
ändå är det. Lejonets mindre starka sidor har varit svårast
att erkänna...

Jag föddes i Skövde, men är uppvuxen i Rackeby utanför
Lidköping, dit jag kom när jag var 8. Uppväxten på landet 
bland hästar och andra djur är ovärderlig för mig. Jag 
älskar djur, de har fängslat och fascinerat mig lika  länge 
som jag har kunnat se och ta på dem. Hundar och hästar 
är favoritdjuren. Hundar för att de är så äkta och uppriktiga 
i sina känsloyttringar och hästar för att de är vackra och
kräver ömsesidig respekt i relation till människan. Mamma
hade god hjälp av hästarna i min uppfostran, av dem lärde
jag mig mycket hyfs och att "behandla andra som du själv
vill bli behandlad".

Min pappa gick bort redan när jag var sex år, och det har 
också påverkat mitt liv och min person. Min förlust har inte 
varit påtaglig i vardagen och överhuvudtaget inte märkts 
för andra som känner mig, tror jag, men jag är säker på att 
den gjort och gör sig gällande ibland utan att jag är riktigt 
medveten om det. Det jag sörjer mest är att jag inte själv 
vet vad och vem jag miste, eftersom jag var för liten för 
att känna honom på det sättet, och av samma anledning 
är det svårt för mig att veta vad som är mina egna minnen 
och vad som är berättat för mig. Egentligen vet jag allt jag 
behöver veta, men emellanåt känns det otillräckligt.

Jag har ändå blivit en hyfsat stark och trygg person. Av olika
anledningar, men mycket tack vare min raka, reko, pålitliga
och oerhört handlingskraftiga mamma, som serverat mig
de doser av ansvar och frihet som jag har behövt. (Vilket har 
varit mycket.) Och nu har jag blivit tillräckligt gammal för att
veta att jag inte är något särskilt, att jag inte alls är odödlig 
och att jag troligen aldrig kommer bota cancer eller göra 
något likvärdigt viktigt för mänskligheten. Livet, enligt mig, 
går ut på att vara så nöjd som möjligt så många dagar 
om året som möjligt. Livet, enligt snodda citat, ska inte 
fyllas med år, utan åren ska fyllas med liv, OCH  -  det är 
dagarna som går som är livet. Ingen idé att få panik för 
det, har jag insett, det är betydligt skönare att sänka 
ambitionen, luta sig tillbaka och låta det hända. "All 
good things come to those who wait." Bara man är 
positiv och tolerant. Är man det infinner sig även turen. 
Det är min erfarenhet.

Det är också min grundfilosofi. Men... i själva verket och i
praktiken har jag alldeles för höga ambitioner, tänker och
grunnar så det knakar, vill alltid vara ett par steg före, ha 
kontroll över situationen - gärna styra. Kör det ihop sig för 
mycket blir jag småhispig och får svårt att överblicka och 
prioritera. Som grädde på moset är jag även en hopplös
tidsoptimist. Tror att jag ska hinna (och klara) allt och har
svårt att begränsa mig.

Men det har blivit bättre sedan jag träffade min man. Han
balanserar mig och förenklar tillvaron. Andreas är oerhört 
rättfärdig, saklig och effektiv. Dessutom oöverträffad ifråga
om... ja, det mesta faktiskt som rör mig! Min chef sa: "Det har
inträtt ett LUGN  på kontoret sedan hon träffade Andreas."
Vad kan jag säga? Han är bara BÄST. (Min man alltså.)

Jobbar gör jag på Sanova i Lidköping. Där importerar vi och
säljer marknadens snyggaste badrumsprodukter, och jag sitter
på kontoret och gör lite av var't; order, support, löpande ad-
ministration. Mellan varven är man lagerarbetare, inköpare
och marknadskoordinator, så det är verkligen omväxlande
och aldrig trist. Jag bytte jobb 3 gånger på mindre än 5 år,
men nu känner jag att jag är där jag vill vara. Inte minst tack
vare mina trevliga arbetskamrater och de roliga kontakter man
får med både kunder och leverantörer! Ni e´ för goa´!

Jag kanske skulle skriva några rader om min familj också. Har 
ju som sagt bara min mamma kvar av föräldrarna, och genom 
henne har jag en 8 år äldre bror och en 10 år äldre syster. (Ååijj,
va´rom måste va´ gamla´rå!) Vi har inte samma pappa, så dom 
heter Bustad i efternamn, något som jag har märkt är bekant 
i a f här i Lidköping. "Är du BENNYS syster?!?!" är en kommentar 
jag blivit van vid. Men det är bara på gott, då är man lixom 
placerad på kartan, och i bästa fall också instoppad i något 
fack där smartisar och trevligt folk sorteras in! Båda mina syskon 
är både intelligenta och väldigt sociala, så jag hoppar upp och 
surfar på efterdyningarna. Båda har också jättetrevliga äkta 
hälftar som har berikat släkten och välartade, söta barn i åldrar 
från "halvstor" till "nästan vuxen".

Och nu har ju även jag fått ordning på tillvaron. Jag är gift med
en man som all världens superlativer inte räcker till för att beskriva
rättvisande. Vi har hittat vår egen plätt på jorden och där står vårt
egenhändigt snickrade hus. Två små pojkar har vi också producerat,
en i december -06 och en i april -09.

Jag har allt. All you need is love. Utöver det hoppas jag på 
bibehållen hälsa, såväl mental som fysisk. Det är trots allt 
förutsättningen för allt annat. Sedan vill jag ha utrymme och
frihet. Den självklara, enkla och okomplicerade friheten, under
ett ansvar som inte innebär uppoffringar och eftergifter utan 
bara är sanning, öppenhet, respekt och tolerans.

Livet är som en kontorsstol - det gäller att ha rätt inställning. 
Och när man äntligen får till det - fasiken va' gött man sitter!

 


Gillar elefanter... Vet inte riktigt varför, 
men dom e ba´ så koola...