Människoöde (Erik Lindorm)  

 

Jag har ett hemligt sår som rinner

i själens botten någonstädes.

Men aldrig jag dess källa finner

och kan dess flöde dämma opp.

Det strilar sakta under dagen,

när jag ibland de mina glädes,

och när jag sömnlös ligger slagen

jag hör dess snabba, strida lopp.

 

Med allt jag bäst och dyrast hade,

jag skulle täta denna läcka,

min tro, min gärning där jag lade,

om såret lät sig finna blott.

Nu får jag leva som sig slumpar

och icke låta mig förskräcka

så länge hjärtat tappert pumpar

och orkar hålla skutan flott.